Detta är en rasbeskrivning av bullmastiffen och skall inte förväxlas med rasstandarden.

Rasstandarden utges av Svenska Kennelklubben och baserar sig på en översättning av standarden i rasens ursprungsland, för bullmastiffens del Storbritannien.
Den beskriver bit för bit hur idealhunden skall vara konstruerad och berättar även kort om rasens ursprung och mentala egenskaper. Det är mot rasstandarden varje hund blir jämförd och prissatt på en utställning.

Vårt porträtt av bullmastiffen är vår personliga syn på rasen, men avviker på intet sätt från rasstandardens ord.

Ett varmt tack till Kari och Kristina Vakkala, KAMEK´s, som skrivit denna utmärkta rasbeskrivning som jag här, med benäget tillstånd återger.

Sällskaps- och familjehund

Bullen är (i vårt tycke) den perfekta sällskaps- och familjehunden.
Några förutsättningar som bör vara uppfyllda för att bullen skall passa in i familjen är:
- att man är inställd på storleken. En bulle kan väga allt mellan 40 och 65kg beroende på kön och individ och är naturligtvis stark därefter.
- att man inte är alldeles hyperkänslig för dregel. Visserligen går inte bullen runt och dreglar i största allmänhet, men är det varmt ute, vid mat- eller vattenskålen etc får man nog räkna med en viss överproduktion.
- att husse och matte är begåvade med ett visst mått humor och tolerans. Bullen är ingen anhängare av kadaverdisciplin. Den som skaffar hund för att kunna träna fram, avnjuta och kanske t.om. briljera med en blixtsnabbt och perfekt lydande hund avrådes bestämt från att köpa en bulle.
För att uppnå dessa dressyrmål krävs en hund som hela tiden sätter husses/mattes önskemål i främsta rummet.

Lydnadsdressyr?

Bullen lutar starkt åt att sätta sina egna önskemål främst, men är fördenskull inte alls oemottaglig för lydnadsdressyr. Så länge evenemanget är trevligt och intressant, inga tvingande krav ställs och motivationen är rätt (helst krispig och välsmakande) kan man delta i många roliga aktiviteter med sin bulle.

Utstrålning och charm

Eftersom bullen har ”ett huvud för sig” utvecklar den en stark personlighet med en hel del humor. Den ”utstrålning och charm” som nämns i rasstandarden är inga tomma ord! Bullen skall vara en glad hund!

Anpassningsbar

Bullen är väldigt fysisk, gillar kroppskontakt, klämmer gladeligen ned sig i soffan eller sängen enligt principen ”finns det hjärterum så finns det stjärterum”.
Den är också mycket anpassningsbar, inomhus älskar den att gona ned sig, helst i en soffa/säng/fåtölj medan den utomhus är den förste att uppskatta långa skogspromenader och vilda rusningar över fälten. (Naturligtvis är förutsättningen en välskött hund, en försummad bulle blir säkert lika odräglig som vilken som helst ras.)
P.g.a sin låga jaktkamplust är den inte speciellt benägen att jaga vilt, åtminstone inte särskilt många meter.

Bullar och barn

En vanlig fråga är hur bullen är med barn. Vår erfarenhet är att den fungerar alldeles utmärkt, den gillar kroppskontakt och är ju p.g.a. sin storlek en stor, varm och trygg polare att krama och kanske t.om. somna hos.
Två viktiga förutsättningar för att kontakten hund – barn skall bli så givande och rik som den kan vara (och det här gäller naturligtvis inte bara bullmastiffer):

- En stabil hund med ett medfött bra psyke och en bra uppväxt och fostran.
- Barn som redan från början får lära sig att hunden inte är någon leksak utan skall behandlas med respekt och omtanke.
Berömmet ”han är så snäll, barnen får göra vad dom vill med honom” får alarmklockorna att ringa! Vad i hela friden menas med ”vad dom vill”?

Olika klimat

Extrem värme är inte bullens pryl, liksom många andra kortnosade raser blir den mycket tagen under riktigt heta sommardagar. Snö däremot, går bra. Därmed naturligtvis inte sagt att den vill bo utomhus vintertid, men att gå på promenad och hoppa i snödrivorna är ett uppskattat nöje.

Bullmastiffen – hundvärldens tryffelsvin

Till trädgårdsentusiasten som köper en bulle vill vi bara säga – ta det lite lugnt med nyinvesteringar i sällsynta och dyrbara växter! Gräsmattan ser allt som oftast ut som ”Mullvadarna anfaller” och urnorna med penséer eller ljung – för att inte tala om prydnadskål kan bli strippade på sitt innehåll på fem röda! Man lär sig snart att gå över till amplar!

Sjukdomar

Ett tråkigt faktum är att bullmastiffen är placerad i den dyraste försäkringsklassen. Till en del kan det nog bero på anledningar som är relaterade till reproduktionen och därför inte i första hand berör den vanlige hundägaren. Den enligt vår uppfattning mest oroande sjukdomsfaktorn för närvarande är den överrepresentation av olika cancerformer som förekommer och leder till stora operationer eller i värsta fall en för tidig död. En normal ålder för en så stor och tung ras som en bullmastiff torde vara 9 – 10 år, men det är inte helt ovanligt att man mister sin bulle tidigare p.g.a. cancer.
Hudlidanden i form av fukteksem eller furunkulos förekommer, även om vi inte ser det som ett lika allvarligt problem .
Höftledsfel är väl det mest uppmärksammade av alla ”hundproblem” bland allmänheten. Allt avelsmaterial röntgas, känt höftledsstatus hos föräldradjuren är en förutsättning för att avkomman skall kunna registreras hos SKK och visst förekommer det hd inom rasen. Dock förefaller det sällsynt med kliniskt drabbade hundar, dvs hundar som haltar och har ont.
Man kan ju spekulera i orsakerna till detta. Kanske beror det på att bullen har sin tyngd och ”motor” i framdelen, inte bak som t.ex schäfern samt bullens inbyggda spärrar mot all obehaglig överansträngning. För övrigt kan man få ihop ett axplock av öroninflammationer, livmoderinflammationer, någon med osteochondros, något brustet korsband, någon entropion etc, etc, men inget som kan klassas som ”rassjukdom”. Eller så får man en hund som håller sig helt frisk!

Vaktegenskaper

En återkommande fråga är ”är bullen en bra vakthund?” Motfrågan lyder då: vad menas med vakthund? Att ha en hund inger en viss trygghet i sig. Bullens storlek och svarta mask får många människor att backa, trots att det är ”världens snällaste” som står där och fyrar av sin mest charmerande min.
Att testa fram en försvarsreaktion hos en social och trygg bulle är svårt (äsch, ni bara skojar!) men om familjen någon gång hamnar i ett skarpt läge, adrenalinet flödar, man är riktigt rädd och hela situationen är helt fel, då reagerar även den snällaste bullmastiff på något sätt, var så säker!
En allmänt upprörd och skällig reaktion från en så stor hund räcker förhoppningsvis ganska långt. I ”normal”familjens/individens liv är ju faktiskt incidenter med hot och våld sällsynta.
Har man mer kvalificerade krav på beskydd är det nog bättre att vända sig till Securitas – eller polisen.
Att begära av en sällskapshund att den av födsel och ohejdad vana skall reagera likadant som en skyddstränad polishund tyder bara på ren okunnighet.
Man skall betänka, att en hund med stor skärpa och försvarslust obönhörligen, förr eller senare, kommer att hamna i situationer som den misstolkar – polare som vänskapligt boxar till en, jobbarkompisar som kommer smygande i gryningen med champagnen på 50-årsdagen, kompisar till barnen som rycker upp dörren utan att knacka och så är katastrofen ett faktum.

Vilket kön?

Avslutningsvis, hane eller tik? Det finns för- och nackdelar med båda. Hanarna är större och starkare. Testosteronet kan ibland förleda dem till att uttrycka önskemål om att få piska upp grannens stöddiga schäferhane. Å andra sidan har hanarna den där ogripbara pojkaktiga charmen som tycks vara män… förlåt hanhundar förunnade.
Tikarna löper två gånger per år och lämnar då diverse blodspår efter sig. Å andra sidan har de en mer mogen, bredrumpad, mjuk charm, mer kvinnlig helt enkelt.

Efter att ha läst detta, är bullmastiffen fortfarande Din ras?
I så fall, lycka till!